I världen av Carl Wieman finns det ett helt universum av möjligheter och upptäckter att utforska. Oavsett om vi pratar om en persons liv, ett visst ämne, ett historiskt datum eller någon annan aspekt av vardagen, väcker Carl Wieman ett intresse för oss som leder till att vi vill gräva djupare i dess mysterier. . Den här artikeln försöker fördjupa sig i världen av Carl Wieman, analysera dess olika aspekter och erbjuda en bred och detaljerad vision av den. Oavsett vår koppling till Carl Wieman är vi säkra på att dess studie kommer att ge oss större förståelse och personlig berikning.
Carl Edwin Wieman, född 26 mars 1951 i Corvallis, Benton County, Oregon, är en amerikansk nobelpristagare i fysik år 2001. Han tilldelades priset för "uppnående av Bose-Einsteinkondensationen i förtunnade gaser av alkaliatomer samt för tidiga fundamentala studier av kondensatens egenskaper". Han delade priset med tysken Wolfgang Ketterle och amerikanen Eric Cornell.
Wieman fick doktorsgrad i fysik vid Stanford University 1977. Han är professor i fysik vid University of Colorado.
År 1924 gjorde den indiske fysikern Bose viktiga teoretiska beräkningar på ljuspartiklar. Han skickade sina resultat till Einstein, som utvidgade teorin till en viss typ av atomer. Einstein förutspådde att om man kyler ner en gas av sådana atomer till mycket låg temperatur skulle alla atomer plötsligt samlas i det lägsta möjliga energitillståndet. Processen liknar den när vätskedroppar bildas ur en gas och kallas därför kondensation (Bose–Einstein-kondensat).
2001 års Nobelpristagare lyckades först 1995 åstadkomma detta extrema materietillstånd. Cornell och Wieman fick då fram ett renodlat kondensat av cirka 2 000 rubidiumatomer vid 20 nK (nanokelvin), det vill säga 0,000 000 02 grader högre än den absoluta nollpunkten.
Oberoende av Cornells och Wiemans arbeten, gjorde Ketterle motsvarande experiment på natriumatomer. De kondensat han lyckades framställa innehöll fler atomer och kunde därför användas för att undersöka fenomenet närmare. Med hjälp av två separata kondensat som fick expandera in i varandra kunde han få fram mycket tydliga interferensmönster. Detta experiment visade alltså att kondensaten innehöll helt koordinerade atomer.
|