Numera är Otto Loewi ett ämne som har fått stor relevans i dagens samhälle. Med teknologins framsteg och globaliseringen har Otto Loewi blivit en intressant plats för ett stort antal människor runt om i världen. Från dess påverkan på ekonomin till dess påverkan på populärkulturen har Otto Loewi blivit ett ämne som fortsätter att generera debatt och analys. I den här artikeln kommer vi att på djupet utforska de olika aspekterna av Otto Loewi och dess inverkan på dagens samhälle, såväl som de möjliga framtida implikationer det kan ha.
Otto Loewi | |
Född | 3 juni 1873 Frankfurt am Main |
---|---|
Död | 25 december 1961 (88 år) New York, USA |
Begravd | Woods Hole Village Cemetery |
Medborgare i | Tyskland, USA och Österrike |
Utbildad vid | Münchens universitet Wiens universitet Strasbourgs universitet |
Sysselsättning | Apotekare, universitetslärare, farmakolog, neuroforskare, fysiolog |
Arbetsgivare | Wiens universitet Graz universitet Philipps-Universität Marburg University College London New York University |
Utmärkelser | |
Lieben-priset (1924) Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1936) Utländsk ledamot av Royal Society (1954) Schmiedeberg-plaketten (1957) Österrikes hederskors för vetenskap och konst (1959) Carl Ludwig-hedersmedalj (1961) Hedersdoktor vid Universität Graz Cameron Prize (Edinburghs universitet) | |
Redigera Wikidata |
Otto Loewi, född 3 juni 1873 i Frankfurt am Main, död 25 december 1961 i New York, var en österrikisk/tysk-amerikansk farmakolog och nobelpristagare.
Loewi föddes i en judisk familj, och kunde emigrera till USA 1940, två år efter nazisternas maktövertagande i Österrike.
Loewi studerade medicin vid universitetet i Strasbourg för de kända professorerna Gustav Schwalbe, Oswald Schmiedeberg, och Bernhard Naunyn. Han tog sin medicinska doktorsexamen 1896. Han var också en medlem av broderskap Burschenschaft Germania Strassburg.
År 1921 undersökte Loewi hur vitala organ svarar på kemisk och elektrisk stimulering. Han fastställde också deras relativa beroende av adrenalin för korrekt funktion. Han kunde därigenom visa hur nervimpulser överförs av kemiska budbärare. Den första kemiska signalsubstans som han identifierade var acetylkolin.
År 1936 erhöll han Nobelpriset i fysiologi eller medicin tillsammans med Henry Hallet Dale för upptäckten av hur nervimpulser överförs kemiskt.
|