Max Theiler
I dagens artikel kommer vi att fördjupa oss i den fascinerande världen av Max Theiler, ett ämne som har fångat uppmärksamheten hos både experter och fans. Sedan dess uppkomst har Max Theiler visat sin inverkan på olika aspekter av samhälle, vetenskap, kultur och historia. Under åren har det varit föremål för debatt, studier och forskning, och dess inflytande har fortsatt att utvecklas över tiden. I denna djupgående utforskning av Max Theiler kommer vi att undersöka dess ursprung, dess relevans i dagens värld och de olika perspektiv som finns kring detta ämne. Förbered dig på att fördjupa dig i en resa som lovar att överraska, upphetsa och utbilda, när vi tillsammans upptäcker det spännande universum Max Theiler.
Max Theiler  | |
 | |
| Född | 30 januari 1899 Pretoria, Sydafrika |
|---|---|
| Död | 11 augusti 1972 (73 år) New Haven, USA |
| Medborgare i | USA och Sydafrika |
| Utbildad vid | St Thomas's Hospital Medical School University of Cape Town King's College London Rhodes University Pretoria Boys High School  |
| Sysselsättning | Läkare, kemist, virolog |
| Befattning | |
| Professor | |
| Arbetsgivare | Harvard University Rockefeller University |
| Utmärkelser | |
| Chalmers Medal (1939) Lasker-DeBakey Clinical Medical Research Award (1949) Nobelpriset i fysiologi eller medicin (1951) | |
| Redigera Wikidata | |
Max Theiler född 30 januari 1899 i Pretoria/Tshwane, Transvaal/Gauteng, Sydafrika, död 11 augusti 1972 i New Haven, New Haven County, Connecticut, var en sydafrikansk-amerikansk läkare och virolog, mest känd för sitt arbete med gula febern. Han arbetade vid Rockefeller Foundation 1930-64 och var professor vid Yale University 1964-67.
Biografi
Theilers far hade schweiziskt ursprung och arbetade som veterinär och Max var ett av de fyra barnen. Efter läkarexamen 1922 emigrerade Theiler till USA för att forska vid Harvard University School of Tropical Medicine i Cambridge, Massachusetts, och hans första arbete i USA gällde amöbadysenteri och råttbettsfeber (rat-bite fever). Han kom sedan att kopplas vidare till en grupp som arbetade med gula febern och dess smittämne. Man fann att myggor var vektorer för viruset och 1930 fann Theiler att vita möss kunde infekteras med viruset, om det sprutades in i hjärnan (intracerebralt). Efter det rekryterades Theiler till Rockefellergruppen, där man fann att viruset kunde försvagas genom upprepade passager via möss. Den då erhållna försvagade virusstammen, kallad "17D", prövades på rheusapor och visade att den fungerade som ett skyddande vaccin.
Theiler tilldelades Nobelpriset i fysiologi eller medicin 1951 för sitt arbete med gula febern och vaccinet mot sjukdomen, "For his discoveries concerning yellow fever".
Källor
- ^ Encyclopædia Britannica, Max Theiler, läst: 9 oktober 2017.
- ^ SNAC, Max Theiler, läs online, läst: 9 oktober 2017.
- ^ Brockhaus Enzyklopädie, Max Theiler, läst: 9 oktober 2017.
- ^ Aleksandr M. Prochorov (red.), ”Тейлер Макс”, Большая советская энциклопедия : , tredje utgåvan, Stora ryska encyklopedin, 1969, läst: 28 september 2015.
- ^ Historische Lexikon der Schweiz, 1998, läst: 9 november 2023.
- ^ läs online, laskerfoundation.org .
- ^ The Nobel Prize in Physiology or Medicine 1951, Nobelprize.org (på engelska), Nobelstiftelsen, läs online, läst: 4 februari 2021.
- ^ Table showing prize amounts (på engelska), Nobelstiftelsen, april 2019, läs online, läst: 4 februari 2021.
- ^ Bra Böckers lexikon, 1980.
Externa länkar
|