Vokalbalans

I dagens artikel ska vi fördjupa oss i den fascinerande världen av Vokalbalans. Från dess ursprung till dess inverkan idag kommer vi att utforska alla relevanta aspekter som gör Vokalbalans till ett ämne av intresse för både experter och de som precis har börjat fördjupa sig i ämnet. Vi kommer att analysera de olika förhållningssätt och åsikter som finns kring Vokalbalans, samt dess inflytande på samhället, kulturen och världen i stort. Gör dig redo att fördjupa dig i en informativ och berikande resa som leder dig till ett nytt perspektiv på Vokalbalans.

Vokalbalans

Vokalljuden i svenskan. Vokalbalans innebär att olika stavelselängd i ordstammarna leder till olika ändelseljud.

Vokalbalans är ett fonologiskt fenomen som innebär att ändelsevokalen varierar i kvalitet beroende på ordstammens stavelselängd.

Till exempel behöll de fornsvenska ändelserna -i, -u och -a sin kvalitet om stamstavelsen var kort, som i guþi ’gud (dativ)’, gatu ’gata (oblik) och tala, men fick en mer central artikulation, -e, -o och -æ, om stamstavelsen var lång, d.v.s. innehöll en lång vokal, konsonant eller konsonantkluster, som i siungæ ’sjunga’, hūse ’hus (dativ)’, tungo ’tunga (oblik)’. Detta beror på att ändelsen i kortstaviga ord uttalades med ett visst bitryck, så kallad jämviktsaccent, vilket inte fanns i långstaviga ord och ledde till en försvagning eller centralisering av ändelsevokalen.

Om vokalförändringen sker i både öppna och slutna stavelser, d.v.s. ändelsen består av enbart en vokal, eller av både en vokal och en konsonant, kallas vokalbalansen för fullständig vokalbalans. Om den bara sker i öppna stavelser kallas den ofullständig vokalbalans.

Vokalbalansen finns som rest i modernt svenskt skriftspråk i ord som furuskog, ladugård och gatukök med bindevokalen -u-, kontra ord som kyrkogård, tungomål och läroverk med bindevokalen -o-, som reflekterar stamstavelsens tidigare kortstavighet i orden furu, lada och gata, respektive långstavighet i orden kyrka, tunga och lära.

Fornsvenska

Utbredningsområdet för vokalbalans har tidigare gällt för större delen av Sverige. Vokalbalansen finns ännu i dag i traditionella dialekter i norrländska mål, östsvenska mål och dalmål. Det finns även många spår av vokalbalans i uppsvenska mål och i medeltida urkunder finns exempel på vokalbalansen a > æ så långt söderut som östra Småland, d.v.s. in på götamålsområdet. Vokalbalansen har dock inte gällt för dialekter i Västergötland.

u > o

Vokalbalansen u > o är nästan alltid fullständig i handskrifter från 1330–1500, t.ex. mōþor ’moders’, mantol ’mantel', lovaþo ’(de) lovade', asko ’askas’, tīo ’tio’, jämfört med faþur ’faders’, diævul ’djävul’, salu ’salu’, tiughu ’tjugo’. Vokalbalansen visar sig även i vissa trycksvaga ord som æru > æro ’äro’, sum > som ’som’, um > om ’om’, mun > mon ’kommer att’, up > op ’upp, opp’, samt i vissa ord där u uppkommit av ett äldre förkortat långt ū, som i hūsbṓnde > hosbṓnde. I flera äldre fornsvenska handskrifter har dock u bevarats framför m, såsom i ändelsen -um dativ plural, t.ex. allum ’allom’, men allo ’allo.

i > e

Vokalbalansen i > e är till skillnad från u > o främst ofullständig vokalbalans, förutom i några äldre handskrifter från 1330–1360, såsom Codex Bureanus som visar former som mōþer ’moder’, ængel ’ängel’, talaþe ’talade’, hūse ’hus (dativ)’ jämfört med faþir ’fader’, himil ’himmel’, guþi ’gud (dativ)’. I de flesta handskrifter från 1325–1500 är vokalbalansen så gott som alltid ofullständig, med former som mōþir, men hūse, även i trycksvaga ord som fyri > fyre ’före’ och i förstavelser som bilǣ́te > belǣ́te ’bild, beläte’ eller i ord där i uppkommit av ett äldre långt ī som i līkámen > lekámen ’lekamen’, ī mællan > e mællan ’emellan’, ī mōt > e mōt ’emot’, men til ’till’ och viþ ’vid’.

a > æ

Vokalbalansen a > æ är ovanligare än de andra två, och fullständig vokalbalans finns endast i några få handskrifter, såsom Kopparbergsprivilegierna från 1347. I denna skrift förekommer former som gangæ ’gå’, blīvæ ’bliva’, giældæs ’gäldas’, morþære och biltoghæ ’biltog’ i motsats med former som fara, giva och kolare. Ofullständig vokalbalans förekommer också i några främst södermanländska skrifter, men många östgötska handskrifter har enbart a, vilket också är det vanliga i yngre handskrifter.

Senare utveckling

Vokalbalansen blev med tiden utjämnad såväl i centralsvenska dialekter som i skriftspråket, och i slutet av medeltiden är -e och -o vanligt även i kortstaviga ord. Eftersom de långstaviga orden var fler till antalet än de kortstaviga, skedde utjämningen i den riktningen, att ändelsevokalerna i de kortstaviga orden anpassade sig efter de långstaviga. I Gustav Vasas bibel från 1541 har de flesta kortstaviga ord -e och -o med några undantag som Gudhi ’gud (dativ)’, tiughu ’tjugo’ m.fl., samt enstaka böjningsformer som kakur som förekommer tre gånger (men kakor 25 gånger), (vth)gutu (-guttu) fyra gånger (vthguto också fyra gånger), m.fl.

Svenska dialekter

Vokalbalans påträffas i nutida mål i ett område som sträcker sig från östsvenska mål till norrländska mål, ner till dalmålen och östnorska dialekter i ett sammanhängande nordskandinaviskt område, och det finns även spår av vokalbalansen i Uppland.

Dalmål

Motsättningen mellan gamla långstaviga och gamla kortstaviga ord är som mest utpräglad i dalmålen. I Älvdalen finns distinktionen mellan korta och långa stavelser bevarad, och vokalbalansen har intill nyligen varit någorlunda produktiv. Långa stavelser är de med lång vokal eller vokal + konsonant. Korta stavelser är öppna stavelser med kort vokal. Stavelsernas längd har betydelse för ett antal processer i språket, t.ex. verbböjning och apokope.

I älvdalskans fall innebär detta att vissa slutvokaler altererar beroende på stamvokalens längd, och -i altererar med -e, -e med -ä och -a med -å. Av förtydligande skäl representerar kolonet (ː) i tabellen nedan en lång vokal.

Kort Lång Ändelsevokal
atji ’hake’ stabbe ’stubbe’ i ~ e
bikäð ’beckade’ swiːveð ’svävade’ ä ~ e
bikå ’becka’ swiːva ’sväva’ å ~ a

Älvdalskan uppvisar även också tilljämning i kortstaviga ord, det vill säga att stamvokalen anpassat sig efter ändelsevokalen, enligt en form av regressiv assimilation, vilket ger ord som spårå (< *sparå) ’spara’, spärär (< *sparär) ’sparar’, skuomäkär (< *skuomakär) ’skomakare’, men kasta, kaster ’kastar’, dymbel ’dymmelspik’ och skrädder ’skräddare’.

Uppsvenska mål

På ett mindre uppsvenskt område, påträffas vokalbalans så att ett gammalt kortstavigt ord som stuga har pluralformen stugur, medan ett gammalt långstavigt som flaska har pluralformen flaskår.

Norrländska mål

I vissa norrländska mål är vokalen försvagad (centraliserad) i gamla långstaviga ord, som i stintä ’flicka’, kastä ’kasta’, eller bitä. I andra dialekter, t.ex. i Jämtland och Västerbotten är slutvokalen apokoperad (avhuggen): kast’, bit’, gubb’. I dessa stavelser får stamstavelsen som ersättning för den apokoperade ändelsevokalen en tvåtoppig tonaccent. I gamla kortstaviga ord är vokalen däremot bevarad: staka, stugu ’stuga’, viku ’vecka’, tala, kuma, ’komma’, o.s.v. I kortstaviga ord har ofta vokalen i stammen anpassat sig efter ändelsevokalen, så kallad tilljämning, vilket är mest utpräglat i väster och i norr, vilket resulterar i former som lovo ’lova’, färä ’fara’, vuku ’vecka’, och ludu ’lada’ i Jämtland, och former som firi ’farit’, lissi ’läst’ och skyri ’skurit’ i Västerbotten. I vissa norrländska mål har vokalbalansen betydelse för ordböjningen, så att ’hästarna’ heter hästa, men ’dagarna’ dagana; ’kråkorna’ kråkän, men ’kakorna’ kakuna.

Östsvenska mål

I Österbotten har vokalbalansen den effekten att långstaviga infinitiver apokoperar sin slutvokal kast ’kasta’, medan den behålls i kortstaviga infinitiver som i fara. I Oravais och söderut är apokoperingen genomgående, så att även ’fara’ heter far eller faar.

I Nyland varierar ändelsevokalerna -o/-u med -å enligt vokalbalans, så att ’stuga’ heter stogo eller stugu medan ’bytta’ heter byttå.

Norska dialekter

I norska dialekter påträffas vokalbalans på Østlandet, Trøndelag och i vissa nordnorska dialekter, t.ex. i Brønnøy och Rana i Helgeland, och i Bardu och Målselv i Troms. Vokalbalans är också ett tillåtet skrivsätt på nynorska, så kallad kløyvd infinitiv (kluven infinitiv), och följer man detta skrivsätt är infinitivändelsen -e för gamla långstaviga verb, t.ex. skrive, medan gamla kortstaviga verb har en infinitivändelse på -a, t.ex. lesa.

Vokalbalansens ursprung

Språkforskaren Jurij Kusmenko har föreslagit att vokalbalansen i nordiska språk kan bero på inflytande från samiska. Enligt honom uppvisade samiska i början av 1000-talet en vokalbalans som innebar att en obetonad vokal direkt efter en kort stavelse förlängdes, medan obetonad vokal efter lång stavelse reducerades efter långa rotstavelser, ett fenomen som också finns i flera nordiska dialekter, bl.a. i Tinn och Vågå i Norge, och i Furnäs i Dalarna i Sverige. När samer lärde sig svenska och norska överförde de detta prosodiska system till sitt andraspråk och det skulle sedan ha spridit sig till de nordiska dialekter som talades i kontaktzoner mellan samiska och nordiska språk.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Wessén 1958, s. 54.
  2. ^ Wessén 1935, s. 48.
  3. ^ Vokalbalans i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 28 mars 2019.
  4. ^ Wessén 1958, s. 55.
  5. ^ Noreen 1918, s. 24.
  6. ^ Noreen 1918, s. 23.
  7. ^ Wessén 1958, s. 54–55.
  8. ^ Wessén 1958, s. 56.
  9. ^ Wessén 1935, s. 47–48.
  10. ^ Wessén 1935, s. 47.
  11. ^ Riad 2005, s. 2.
  12. ^ Steensland 2003, s. 365.
  13. ^ Riad 2005, s. 5.
  14. ^ Wessén 1935, s. 48.
  15. ^ Wessén 1935, s. 38.
  16. ^ Wessén 1935, s. 38–39.
  17. ^ Ivars, Ann-Marie. ”svenskan i Finland”. Uppslagsverket Finland. https://uppslagsverket.fi/sv/view-103684-SvenskanIFinland. Läst 29 mars 2019. 
  18. ^ Kusmenko 2007, s. 237.
  19. ^ Skjekkeland, Martin (14 december 2017). ”Kløyvd infinitiv”. Store norske leksikon. https://snl.no/kl%C3%B8yvd_infinitiv. Läst 7 april 2019. 
  20. ^ Kusmenko 2007.

Källförteckning

  • Noreen, Adolf (1918), Grunddragen av den fornsvenska grammatiken: till den akademiska undervisningens tjänst (2:a uppl.), Stockholm: Norstedt 
  • Steensland, Lars (2003), ”Älvdalska”, i Vamling, Karina; Svantesson, Jan-Olof, Världens språk – en typologisk och geografisk översikt, Lund: Lunds universitet, s. 361–375 
  • Wessén, Elias (1958), Svensk språkhistoria. 1, Ljudlära och ordböjningslära (5:e uppl.), Stockholm: Almqvist & Wiksell 
Enciclo
Wikious
Sapientia
Scientia
Boobota
Anandapedia
Sagapedia
Wikithot