I den här artikeln ska vi analysera och diskutera i detalj ämnet Pour le Mérite, ett ämne som har fångat människor från olika områden och som har skapat stort intresse för samhället i stort. Pour le Mérite är ett ämne som har väckt debatter och motstridiga åsikter, på grund av dess relevans och inverkan på olika aspekter av det dagliga livet. I den här artikeln kommer vi att utforska de olika perspektiven och tillvägagångssätten relaterade till Pour le Mérite, såväl som deras implikationer och möjliga återverkningar i framtiden. Denna analys syftar till att främja en djupare och mer fullständig förståelse av ämnet, i syfte att främja en konstruktiv och berikande dialog.
Pour le Mérite Blauer Max // Blå Max | |
Utdelad av: Konungariket Preussen | |
---|---|
Status | Borttagen som militär klass; civil klass tilldelas fortfarande |
Statistik | |
Först utdelad | 16 juni 1740 |
Senast utdelad | 22 september 1918 |
Totalt utdelade | 5415 |
Företräde | |
Närmast (lägre) | Hohenzollerska husorden |
Pour le Mérite, förkortat PlM (franska: för förtjänst), informellt känd som Blå Max (tyska: Blauer Max), var en preussisk, sedermera tysk, orden som instiftades 1740 av kung Fredrik II "den store" av Preussen i samband med dennes tronbestigning. Orden har ett franskspråkigt namn eftersom detta var språket vid Preussens hov vid denna tid.
Ordenstecknet utgörs av ett i blått emaljerat malteserkors med ett krönt "F" på den översta armen och texten "Pour le Mérite" utspridd på de tre återstående. Det bärs i ett ordensband i svart och silver.
Pour le Mérite var ursprungligen en såväl civil som militär orden, men blev 1810 rent militär. År 1866 tillkom ett storkors. Den militära orden upphörde att delas ut 1918. År 1842 inrättade Fredrik Vilhelm IV av Preussen en ny civil variant avsedd för personer verksamma inom vetenskap och konst. Denna variant (vars ordenstecken är annorlunda utformat än det militära) återupprättades 1952 av förbundspresident Theodor Heuss och utdelas fortfarande i Tyskland.
Den militära varianten förknippas i dag kanske inte minst (bland annat genom filmer och annan populärkultur) med första världskriget, då den (populärt kallad Blauer Max) tilldelades många av de kända flygförarna i det unga tyska flygvapnet, bland andra Max Immelmann, Oswald Bölcke och Manfred "Röde Baronen" von Richthofen.