I dagens artikel ska vi fördjupa oss i ämnet Pliktexemplar, en aspekt som har diskuterats länge. Pliktexemplar är ett ämne som har skapat stort intresse bland både experter och fans, och är avgörande för att förstå dess inverkan på olika aspekter av det moderna samhället. Under hela denna artikel kommer vi att analysera de olika tillvägagångssätt som har tagits i relation till Pliktexemplar, såväl som deras implikationer på en personlig, social och global nivå. Dessutom kommer vi att utforska några av den senaste forskningen om Pliktexemplar och diskutera möjliga konsekvenser för framtiden. I slutändan syftar den här artikeln till att erbjuda en komplett och uppdaterad syn på Pliktexemplar, med syftet att ge våra läsare en djupare förståelse för detta mycket relevanta ämne.
Denna artikel anses inte vara skriven ur ett globalt perspektiv. Hjälp gärna till och förbättra texten om du kan, eller diskutera saken på diskussionssidan. (2019-08) |
Ett pliktexemplar eller friexemplar (även arkivexemplar eller biblioteksexemplar) är ett exemplar av en trycksak eller ett annat verk, som enligt lag måste levereras till plikt- eller friexemplarsbiblioteken, att arkiveras för bland annat forskningsändamål. Pliktexemplar ska utan kostnad för plikt- eller friexemplarsbiblioteken levereras av tryckerier, förlag eller distributörer.
I Danmark gäller från 2 maj 1902 att alla boktryckerier skall skicka in 4 exemplar varav 1 till universitetsbiblioteket i Köpenhamn, 2 till Kungliga biblioteket och 1 till stadsbiblioteket vid Aarhus universitet.
I Finland, där rätten till pliktexemplar benämns friexemplarsrätt, förordnades om detta 1829 då alla boktryckerier förpliktigades att skicka in ett exemplar till Kejserliga Alexander-universitetets (nuvarande Helsingfors universitet) bibliotek. Universitetet hade haft friexemplarsrätt också under svenska tiden, från 1707, men Åbo brand 1827 förstörde största delen av samlingarna (universitetet fanns då i Åbo, som Kungliga respektive Kejserliga Akademien i Åbo). Under ryska tiden hade Kejserliga Alexander-universitetet rätt till friexemplar av alla publikationer som trycktes i det ryska riket och Nationalbiblioteket har därför den största samlingen utanför Ryssland av rysk litteratur från denna tid.
Från 1919 ökades antalet pliktexemplar, då också biblioteken vid Åbo Akademi, Åbo universitet och Jyväskylä seminarium (senare Jyväskylä universitet) samt Riksdagens bibliotek fick friexemplarsrätt. Småtryck, tidningar samt ljud- och bildupptagningar (film) lämnades i två exemplar tills lagen om deponering och förvaring av kulturmaterial trädde i kraft 2010. Med den nya lagen begränsades friexemplaren för tidningar och upptagningar andra än film till ett.
Friexemplarsrätten gäller också material framställt utomlands, till 2009 om de var på något av de inhemska språken, från 2010 om det importerats i minst femtio exemplar.
Friexemplarsbiblioteken är de följande:
Film och andra pliktexemplar av annat än trycksaker förvaras i regel vid Nationella audiovisuella arkivet. Arkivering av material på nätet organiseras i samråd mellan Nationalbiblioteket och Nationella audiovisuella arkivet.
I Norge infördes pliktexemplar genom lag den 20 juni 1882 då alla boktryckerier uppdragades att skicka in 1 exemplar till universitetsbiblioteket i Kristiania.
Lag om pliktexemplar av dokument (1993:1392) stipulerar skyldighet att till pliktbibliotek leverera exemplar av till allmänheten tillgängliggjorda mångfaldigade dokument. Ett dokument definieras av lagen som: "ett föremål som lagrar information för läsning, avlyssning eller visning", exempelvis: skrift, dagstidning, mikroform, film, fonogram, videogram samt dokument för elektronisk återgivning.
Ett dokument kan vara dagstidningar, serietidningar, turistbroschyrer, skolkataloger eller andra skrifter; operalibretton, dataspel, dvd-filmer, närradiosändningar med mera. Pliktbiblioteken har rätt att utan kostnad erhålla ett exemplar vardera av varje tidning, dokument eller skrift som ges ut för spridning i Sverige, även om ett utländskt tryckeri anlitats. Plikten gäller när avsikten med publikationen är att sprida den till allmänheten, eller till en större sluten krets. Skrifter som omfattas av leveransplikten ska i huvudsak vara skrivna på svenska, alternativt vara avsedda för spridning inom Sverige, samt ha en upplaga på 30 eller fler exemplar för att de definitionsmässigt ska ses som utgivna och spridda. Svenska tryckerier ska sköta pliktleveransen själva medan utgivaren av praktiska skäl är ansvarig för leveransen till pliktbiblioteken när ett utländskt tryckeri används. I fråga om CD-ROM eller andra elektroniska dokument ska minst 50 stycken ha framställts.
Det som kallas dokument i lagen kan delas in i följande huvudkategorier:
I syfte att motverka en förlust av det svenska kulturarvet påbörjade Kungliga biblioteket 1997 en robotinsamling av svenska webbsidor, under namnet Kulturarw3. Kungliga biblioteket har dessutom ingått avtal med olika aktörer om frivilliga leveranser av digitalt material.
En lag om pliktleverans av digitalt material trädde i kraft 1 juli 2012. Den gäller för det som publiceras från och med 2015. Vissa massmedieföretag och myndigheter skulle enligt förslaget bli skyldiga att lämna pliktexemplar redan av det som publiceras från 31 mars 2013.
Det som ska levereras enligt lagen är ”en avgränsad enhet av elektroniskt material med text, ljud eller bild som har ett på förhand bestämt innehåll som är avsett att presenteras vid varje användning”.
Förordningen med pliktexemplar sträcker sig tillbaka till år 1661 då en kansliordning slog fast att alla tryckerier skulle skicka in ett exemplar av varje tryckt bok till Kungliga biblioteket och vetenskapsakademin, vilket 1866 ändrades till Kungliga biblioteket och rikets båda universitet. Kansliordningen fastställdes av Karl XI genom kunglig förordning den 5 juli 1684.
1707 utökades antalet till 6 exemplar, ett till Riksarkivet, ett till Kungliga biblioteket och ett vardera till universiteten i Dorpat (Tartu), Lund, Uppsala och Åbo.
Vid 1865-66 års riksdag ändrades förordningen igen och boktryckerierna erhöll då även portofrihet för sina leveranser genom att förordningen fastställdes av Oscar II den 13 juli 1875.
1949 började pliktleveransen gälla även för material med svensk utgivare tryckt utomlands. Leveransplikt för film, musik, radio och TV började gälla år 1979, för multimedier och datorspel 1995 och för elektroniskt material 2015.
|
|