I den här artikeln kommer ämnet Oremål att tas upp, vilket har genererat stort intresse i dagens samhälle. Genom historien har Oremål varit föremål för debatt och analys, vilket väckt nyfikenhet hos forskare, akademiker och människor i allmänhet. Från sitt ursprung till idag har Oremål spelat en viktig roll i olika aspekter av vardagen och påverkat hur vi uppfattar världen omkring oss. Genom den här artikeln kommer vi att försöka undersöka de olika aspekterna av Oremål, och utforska dess inverkan på olika områden och dess relevans idag.
oremål | |
Talas i | Sverige |
---|---|
Region | Ore socken |
Antal talare | c:a 30 (2020) |
Status | hotat |
Språkfamilj | indoeuropeiska |
latinska alfabetet, historiskt även dalrunor | |
Officiell status | |
Språkmyndighet | Dalmålsakademin Till Dalmålsakademin |
Språkkoder | |
ISO 639‐3 | – |
Oremålets utbredning bland målen i Ovansiljan. |
Oremål är ett inofficiellt språk, ibland ansett som en dialekt, inom de egentliga dalmålen som talas i Ore socken i Dalarna.
Oremålets utveckling ligger enligt Johannes Boëthius mycket nära moramålet men i visst avseende även nära rättviksmålet.
Likt de andra ovansiljanmålen har de äldre långa vokalerna í, ú och ý diftongerats, varav í har blivit ei medan både ú och ý har blivit öi. Diftongeringen kan ses i eis (is), höis (hus) och knöita (knyta), som i Mora heter äis, öys och knöyta men däremot is, us och knita i Rättvik.
Den långa vokalen é som på svenska har blivit till ä har i oremålet blivit till i; kni (knä), titt (tät) och litt (lätt).
Vid det mesta har jú och jó blivit till jo som i ljos (ljus) och djop (djup) men i de fall där svenskan har fått y har oremålet fått o som i brota (bryta) och floga (flyga). Däremot heter det njosa (nysa).
Likheter med orsamålet är att a blir ö framför ld, ll och lt, detta kan ses i sölt (salt), köld (kall), wöll (vall), öllt (allt). Olikt orsamålet är dock att au i vissa ord har blivit till o; rod (röd), oga. De andra fornnordiska diftongerna, ei och ey, har blivit till ä (av ey) och e (av ei); gläma (glömma), dräma (drömma), djet (get) och sten (sten).
En säregenhet för många av de egentliga dalmålen är att det urgermanska w-ljudet har bevarats i ord som wöll (vall), wid (ved), kwänn (kvarn) osv. och att s och t blir "tonlöst" l framför l. Kombinationerna dj, lj och sj har uttal med ljud för ljud vilket ger orden djop (djup), ljos (ljus) och sju (sjö). I ordet ljos kan det även ses att kakuminalt l står i uddljud som är speciellt för många egentliga dalmål.
En så kallad "förmjukning" sker av g och k som står framför äldre främre vokal som i djet (get) och tjil (kil). Förmjukning sker även inuti ord och vid böjning, t.ex.: ändjä (äng), fisji (fisken) och wedji (vägen).
Bortfall av l framför g, k, m, p och v sker inte i oremålet och orden fölk (folk), sjölv (själv), kalv (kalv), stölpe (stolpe) behåller därmed sitt l. Likaväl behålls g-, d- och b-ljuden fortfarande i ngg, ld och mb förbindelserna som i kamb (kam), kälda (källa), köld (kall), löngg (lång) och dimba (ryka).
Oremålets grammatik innehåller tre genus (maskulinum, femininum och neutrum), tre kasus (nominativ, ackusativ, dativ) och två species (indefinit och definit form). I verben tillkommer även personböjningar men endast för pluralpersonerna, som idag är arkaistiskt.
Substantiven deklineras följande:
Maskulinum | ||||
---|---|---|---|---|
Singular | Plural | |||
Indefinit form | Definit form | Indefinit form | Definit form | |
Nominativ | häst | hästn | hästär | hästär |
Ackusativ | häst | hästn | hästa | hästa |
Dativ | hästä | hästem | hästum | hästum |
Inom verbens är personböjningarna -är för alla personer men -om kan tillkomma för första person plural.
|