Nyklassicism

I dagens värld har Nyklassicism fått en obestridd framträdande plats. Med teknologins framsteg och globaliseringen har Nyklassicism blivit ett ämne av allmänt intresse som berör människor i alla åldrar, kulturer och samhällsskikt. Från dess påverkan på samhället till dess påverkan på ekonomin är Nyklassicism en fråga som inte går obemärkt förbi dagligen. I den här artikeln kommer vi att utforska olika aspekter relaterade till Nyklassicism, analysera dess betydelse, dess implikationer och dess utveckling över tid. Följ med oss ​​på denna turné genom den fascinerande världen av Nyklassicism!

Jacques-Louis DavidHoratiernas ed (1774). Louvren, Paris.
Antonio CanovaAmor och Psyche (1793). Louvren, Paris.
Robert SmirkeBritish Museum.

Nyklassicism (ibland nyantik) var den mest betydelsefulla stilen inom konst och arkitektur i Europa och Nordamerika från cirka 1750. Stilen förblev populär fram till cirka 1820 i fråga om konst, medan den höll sig dominerade ända fram till och med 1880-talets byggboom i fråga om husbyggande. Från och med 1890-talet började stilen blandas upp med fantasifulla så kallade nystilar och nybarock för att sedermera nästan helt ersättas av art nouveau och jugend.

Nyklassicismen, neoklassicism, inspirerades av grekisk-romerska former, känslolägen och ideal. Stilen var inte bara en reaktion mot rokokon utan hade också en politisk sida i Frankrike och Amerika, där anspelningarna på de "demokratiska" styrena i Grekland och i den romerska republiken sågs som stöd för de revolutionära regeringarna i Frankrike och Amerika.

Nyklassicismen inspirerades av de arkeologiska fynden vid utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum 1748 och av den tyske arkeologen Winckelmanns författarskap. I England hade skulptören John Flaxman, porslinsfabriken Wedgwoods "etruriska" servis och Adamstilen i heminredningen samtliga sitt ursprung i pånyttfödelsen av antikens klassiska motiv, ämnen och dekorutsmyckning. I Rom var skulptörerna Antonio Canova och Bertel Thorvaldsen nyklassicismens stora företrädare, och i Frankrike, där den kom att förknippas med revolutionen, Jacques-Louis David.

Arkitektur

Inom arkitekturen uppstod stilen på 1760-talet och spreds till Frankrike, England och Ryssland. En klassicerande tendens hade dock funnits redan under barocken på 1600-talet. Utmärkande drag är bruket av ordningar (fristående kolonner eller pilastrar), pediment, entablement, friser och klassiska dekorornament. Bland arkitekterna märks Filippo Juvarra, Luigi Vanvitelli och John Nash.

Se även

Referenser

Noter

  1. ^ Irwin 1997, s. 10.
  2. ^ Irwin 1997, s. 36–37.
  3. ^ Irwin 1997, s. 29.
  4. ^ Irwin 1997, s. 143–144.
  5. ^ Schulman, Bruce R.. ”Classical Orders of Architecture”. Charlotte-Mecklenburg Historic Landmarks Commission. Arkiverad från originalet den 26 augusti 2006. https://web.archive.org/web/20060826191225/http://www.cmhpf.org/kids/dictionary/ClassicalOrders.html. Läst 23 april 2017. 
  6. ^ ”Order – Architecture”. Encyclopædia Britannica. 22 juli 2009. https://www.britannica.com/technology/order-architecture. Läst 23 april 2017. 
  7. ^ Irwin 1997, s. 343.

Tryckta källor

Vidare läsning

Externa länkar